På dag 61 tittade dem ut. Först kom en trf hane kl 18.24. Sedan kom en trf tik kl 19.24 . Till slut kom en sobel tik kl 19.40. Sedan satt vi och väntade. Och väntade. Och väntade och blev oroliga.
Väntade lite till och sen ringde jag djursjukhuset. Den sista moderkakan hade inte kommit ut men vi tänkte att den kommer med nästa valp eftersom det skulle komma 5 st enl ultraljudet både dag 32 och för två veckor sedan. Vi pratade ett tag med djursjukhuset och beslöt oss för att komma in med Fanny och valparna. Vi trodde att hon drabbats av värksvaghet och att det låg två kvar i magen och de ville vi ju gärna rädda. Vi åkte in och röntgade henne. Sedan kom veterinären och sa -Hon är tom nu! Vi måste sett rätt tokiga ut när hakan landade vid knäna. Vadå tom?! Hon hade ju 5 bebbar! Var sjutton har de andra flugit sin väg eller??
Nej men troligen så hade det varit ngt fel på dem så de hade resorberats. Vilket nu i efterhand kan tyckas vara tur för då fick ju de andra 3 mer näring och livskraft. Men just då var det svårt att fatta. " Bara " tre? Sedan kom förnuftet tillbaka och jag insåg vilken fantastisk tur att vi faktiskt fick ut 3 underbara , till synes välmående , små bebbar! Jag är oerhört tacksam för att Fanny fixade det så bra! Fanny fick en spruta för att livmodern skulle dra ihop sig och spotta ut moderkakan. Sedan åkte ett gäng lyckliga men VÄLDIGT TRÖTTA hem igen och det tog inte lång stund förrän Fanny gett de små sin mat och vi somnade.
Idag har hon ätit med god aptit och de små har redan gått upp i vikt.
Nu väntar en lite nervös vecka för att det är den mest kritiska. Vi hoppas på det bästa och att alla klarar sig bra och växer till sig.
De två tikarna kommer troligen att stanna i kenneln medan hanen är tingad och den valpköparen har jag redan kontaktat.
Jag vill tacka så mycket alla de trevliga valpköpare som har hört av sig. Tyvärr innebär detta att Ni inte kan räkna med en valp i denna omgången. Men om intresse kvarstår så planeras nästa parning till våren 09 och då med Fannys dotter Belle som mamma. Men än en gång, man vet aldrig vad naturen får för sig så vi kan bara ödmjukt vänta och se.
Jag vill också passa på att tacka min mentor Eva för all hjälp och stöd både under förlossningen och under de svåra stunder vi haft med min svärfars hastiga bortgång och begravning. Tyvärr så sker saker ibland utan förvarning men jag tror att det är någon mening med allt. Först begravning och avslut av ett liv och sedan 2 timmar senare föds det nya små liv!
Livet är ganska konstigt ibland...
Ha det så bra och jag kommer att skriva mer när jag hinner.
Kramizar Mia och 6 hundar:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar