Eftertanke...

Usch jag blir alldeles "gojsig" när jag tänker på att mina små bebisar redan har blivit 7 veckor!
Imorgon ska de besiktigas, chippas och ögonlysas. Jag tycker att det är lika jobbigt varje gång. Man är orolig och glad på samma gång.
Efter det tragiska som hände med min älskade Cheyenne så har man en klump i magen. Man vet ju att man gör sitt bästa och avlar på friska föräldrar ( och linjer bakom ) men ändå så kan det hända saker som man inte är beredd på.
Men men så är livet som uppfödare. Jag är iallafall stolt som uppfödare och jag känner att jag har bra förutsättningar att lyckas med mina mål dvs sunda, glada, sociala sheltiesar med sug på livet. Som trivs och fungerar med barn, andra flockmedlemmar, i det sociala livet mm. Sedan blir det utställning för en del, agility för en del, lydnad för en del och sällskap för en del...
Det är det jag tycker är så skönt, vi är alla olika individer och alla passar till något. Det som är viktigt för mig är att man lyssnar på hunden och utvecklas ihop. På så sätt ser man att hunden trivs och samarbetet med resten av flocken funkar! Det borde faktiskt alltid vara så eller hur? Man ser individerna i både människor och djur . Både likheter och skillnader och gör det bästa för att passa ihop...
Det blev ett lite allvarligt inlägg känner jag men så kan det vara ibland.
Var rädd om er själva och er flock ( familj ) och säg/gör ngt snällt varje dag.
Det kommer man långt med, jag lovar...

Om min familj läser detta så vill jag bara att ni ska veta att jag vore inte den jag är idag om det inte vore för er! Stort tack och jag älskar er var och en för de Ni är!
Till våra älskade fyrfota vänner...Tack för att pussar och all kärlek jag får från er! Ni vet att jag tänker på ert bästa alltid, eller hur:)

Många kramar och några glädje tårar
Mia